Cancer / Livskris

1984 diagnostiserades jag med icke-Hodgkin lymfom, en form av cancer. Från och med början valde jag att inte tillgripa konventionella cancerbehandlingar. Min kamp med sjukdomen markerade mitt liv i långt mer än ett decennium. Nu har jag varit symptomfri i många år, men jag låtsas inte att jag hittade botemedeln mot cancer. Huruvida jag bara hade mer tur än mina medresenärer som föll bort eller om jag är ett levande exempel på effektiviteten av en helhetssyn, vet jag inte och skall aldrig kunna få reda på.

Min personliga erfarenhet gav mig dock en säker grund att stå på även professionellt när det gäller de psykologiska aspekterna av cancer, vikten av kompletterande cirklar av självhjälpsgrupper för patienter, deras anhöriga och personalen i den onkologiska vården, och mest av allt, om hur man förblir eller blir till en person som ansvarar för sitt eget liv och sina val istället för att bli reducerad till en patient med en diagnos.

Under åren har jag haft många tillfällen att göra nytta av denna kombination av professionell kunskap och personlig erfarenhet i olika sammanhang, till exempel i fortbildningen av onkologisk personal eller i mitt arbete som psykoterapeut med cancerpatienter eller personer med andra typer av livskriser, samt deras anhöriga. Detta arbete kan spänna från att stödja människor att göra sina val till att följa med dem i terminalfasen.

Ungerska sociologen Miklós Hadas förde långa samtal med mig under hela året 2005. En del av de många timmar långa inspelningarna blev i hans känsliga redaktion Cancermonologen av Péter Szil, som ursprungligen publicerades i oktober 2006 i ungerska samhällsvetenskapliga tidskriften Replika.