Johannas förlossning

Fotografierna © Erja Lempinen www.lempinen.se

Mamman berättar:

“I vanliga fall är jag en försiktig person, rädd för smärta och olyckor och extremt obekväm med sjukvården.
När jag skulle föda mitt första barn hade jag varit med på två hemförlossningar med goa gamla vänner och upplevt både smärta, dramatik ( iform av av en långdragen födelsekamp som slutade lyckligt) och fantastisk närvaro och kärlek. Båda förlossningarna berörde så mig mycket att jag kände mig säker på att jag oxå ville föda hemma.
Detta trots att barnmorska och läkare på Mödravården varnade mig, jag var både för gammal (35 år), förstföderska och bodde för långt från sjukhuset. Det var oansvarigt av mig, sa de. Ändå kände jag att det var det mest ansvarsfulla jag kunde göra för mitt barn. Dessutom hade jag dessa hemmafödande vänner och en barnmorska/väninna som alla ville vara med som stöd.

I eftermiddagssolen kom de åkande i en bil full av god mat och bebisar och mitt i mina värkar – jag var redan öppen då – hade vi fest i trädgården. Stundvis var det viktigt att det bara var min man och jag men på slutet upplevde jag att det var underbart och viktigt att alla var med. Både som fysiskt stöd att hänga på och som uppmuntrande hejaklack. Tror inte att jag hade klarat det på sjukhuset utan bedövning, med min rädsla för smärta.

Att sen få ligga på madrassen på  golvet med min nyfödda dotter i famnen, pappan nära, med eld i kakelugnen och fira med champagne tillsammans med närmaste vännerna. De ordnade och gjorde vackert, gav mig fin mat och pysslade om oss på alla vis. De fanns där nästa morgon och jag kunde bara vara med min  lilla flicka.

Därför fanns heller ingen tvekan när jag skulle föda nästa barn. Denna gång valde vi att vara själva med barnmorskan/väninnan. Jag var mindre rädd och kunde samarbeta med min kropp på ett nytt sätt, kände verkligen att det var jag som gjorde jobbet och kunde påverka förloppet. I badkaret föddes nästa dotter medan äppelblommen prunkade i trädgården.”