Tolmis förlossning

Fotografierna © Erja Lempinen www.lempinen.se

Mamman berättar:

“När jag första gången blev med barn, visste jag att jag inte vill föda på sjukhus. På sjukhus, de få gånger jag hade varit där, hade jag kännt mig osäker, bortkommen och väldigt liten. Jag insåg att när jag skulle föda fram mitt barn borde jag känna mig stark och säker. Om om jag inte skulle föda på sjukhus, var skulle jag då föda? Det visste jag inte, då hade jag ingen aning om att det fanns andra alternativ. Men under graviditeten kom jag i kontakt med flera kvinnor som fött sina barn i hemmet och det öppnades en ny dörr framför mig.

Det jag minns helt klart från min första förlossning är brasan som sprakar i öppna spisen; mina nära vänner vid min sida, också de utstrålade sin värme; kärleken i min mans ögon när han tittade på mig och vår barnmorska som spred sitt lugn i hela rummet. Jag minns att jag i början var helt koncentrerad på mig själv, på min smärta, på rädslan att känna mer smärta. Men, helt plötsligt, insåg jag att jag höll på att föda fram en ny människa! Att jag var del av detta under, det allra största av alla under: att ge liv! Den insikten ändrade allt. Jag öppnade mitt hjärta och snart föddes vår son.

Några år senare väntade jag barn igen. Att ännu en gång vara skapare av ett nytt liv var nu helt klar i mig ända från början. Jag gjorde i ordning vårt vardagsrum och pyntade det. Det var där jag hade bestämt att jag skulle föda fram mitt barn. Vid varje sammandragning tänkte jag att i stället för att dra mig samman, så öppnade jag mig. Jag var omgiven av min man, min son, mina vänner och barnmorskan. Men mest kände jag kontakt med min dotter i livmodern. Vi arbetade tillsammans, hon ville komma ut och jag öppnade mig för att ta emot henne.

Jag gjorde i ordning ett varmt bad till mig för att slappna av. Och där stannde jag ända tills hon var född! Jag stack in mina fingrar i slidan och kände hennes lilla huvud. Där var vi helt ensamma hon och jag, och de levande ljusen lyste upp badkaret.

Mina förlossningar har varit de mest fantastiska erfarenheterna i mitt liv. Det var då jag upplevede helt fullständigt att vara närvarande i nuet och samtidigt i nära kontakt med alla kvinnor i historien som skapat och fött fram liv. Jag har själv fött mina barn, jag har kännt mig stark och i kontakt med min djuriska del. Och jag har vuxit som kvinna.”